Norwegian Wood

Jag har just lärt klart den boken.

Boken, som är skriven av Haruki Murakami, är obeskrivligt vacker.
Man fastnar helt i berättelsen.

Än så föreställer jag mig öppningsscenen, hur jag står och blickar ut över det japanska landskapet.

"Är du snäll och minns mig för alltid, minns att jag har funnits?"

Läs den.

Grynig musik

Det är rätt så drygt med vissa så kallade singer songwriters.

Av någon slags anledning så lever det kvar att personer som plinkar på en akustisk gura bekräftas mer i sitt musikskapande just på grund av sin förmåga att kunna plocka ackord på instrument. Det behöver inte ens låta bra, eller låtarna dom skriver behöver inte nödvändigtvis innehålla någon form av originalitet, utan det skall helst låta som en av de tusen massproducerade klagosånger som man redan hört tidigare.

Helt ska texten handla om något känsligt ämne, och man ska spä på med invecklade metaforer för att få folk att kontemplera över budskapet. Det inger respekt, att visa att man har en känslig sida och att man öppnar upp sig för andra.

Själv så ska jag fortsätta med min chippiga musik, och bli hånad som värdelös datanörd resten av mitt liv. Jag har åtminstone kul när jag skapar. Även fast jag inte levererar några särskilt djupa texter..

...för min låt Grynig Ost har tyvärr inget dolt budskap som man kan kontemplera över.

Livet leker

Äntligen helg. Den känns välförtjänt.

Jag slår mig ner vid datorn med en välkyld Starbrno i glaset. Att bara kunna sitta, slappna av och andas ut. Det är skönt.

Tänka sig hur "helgglädjen" har skiljt sig genom åren.
När man var liten så var det bästa man visste att man fick lösgodis och tittade på Disneydags. Det var det mysigaste på hela veckan. Jag satt på övervåningen med min stora godispåse och var hur lycklig som helst, utan några som helst bekymmer eller någon oro.

Livet lekte.

När man jämför med hur det ter sig nu så kan man faktiskt sakna den bekymmerslösa barndomen. Dock så inser man hur mycket man har filtrerat bort i minnet. Mest så minns man de små fragment av lycka, de små specifika ljusglimtar som lämnat avtryck efter sig.

Om femtio år så kommer jag att minnas tillbaka på 23-årsåldern som lycklig. Början av livet. Tiden då jag fortfarande hade chans att förändra; att skapa.
Som möjligheternas tid. Nu eller aldrig-tiden.

Och det är nog så jag borde se den. Jag skall ta tag i livet och skapa mina egna möjligheter!

Men det blir först på måndag.
Nu är det helg, och då ska man vila.

Nu jäklar

Måste bli lite mer aktiv i denna blogg.

Utan att ställa massa jävla krav på mig själv, utan att behöva skriva en massa genomtänkt skit hela tiden.
Jag borde bli mer spontan, visa hur jävla dum i huvudet jag egentligen är.

Som nu.

After work

Efter jobbet...

En rejäl prilla och lite vatten. Det räcker.

Om man bortser från em fem timmars tupplur.

Dåligt

När jag går hemma utan att göra någonting så känner jag mig dålig. Får någon slags rastlös ångest.
Det konstiga är att jag har samma känsla nu, även fast det är lördag och det är en välförtjänt helg för min del.

På jobbet känns det inte bra heller. Då vill jag bara hem. Hem till den andra ångesten.
Så frågan är vad jag vill egentligen. Ett annat jobb kanske skulle lösa problematiken, men jag börjar undra om jag ens skulle finna glädje i någon slags daglig rutin.

Ibland så känner man sig som ett missanpassat mongo.

Kazuyoshi Saito - Utautai no Ballad