Nu

Man lever oftast i nuet. Det ständiga nuet, den precisa minuten. Här, just nu.

Upplevelser som visserligen är intensiva, men korta och ack så tillfälliga. Den där burken med Coca-Cola som man svepte på jobbet, den där snusdosan som man köpte för att muntra upp sig själv, musiken man just streamade på YouTube - allt är njutning för ögonblicket, men inget särskilt varaktigt som man minns. Visserligen kan somliga upplevelser lägga grund på något långsiktigt, men oftast så är det bara temporära njutningar i ens vardagsliv. För den skull menar jag inte att det inte är värt att minnas.

Jag brukar ha som regel att alltid bära med mig min digitalkamera vart än jag går. Allt för att försöka föreviga; att fånga glädjeämnena i den gråa vardagen som man annars skulle glömma bort veckan efter. Allt från att man är ute på en promenad i den skinande solen, till att man tar en kopp kaffe på stan med en gammal barndomskompis.
Ögonblick som med tiden annars skulle ha försvunnit ur ens medvetna kan kanske stanna kvar om man förevigar det med bilder och filmer? Kanske fragmentariskt men ändå. Som en slags påminnelse för en själv.

Tänka sig hur många gånger man har umgåtts med goda vänner och utbytt tankar och goda skratt i härlig gemenskap. Tänk på hur många ögonblick som dessa som har glömts bort och försvunnit ur medvetandet. Ofrivilligt, men ändå så har det liksom trängts ut ur minnet helt.
Det spelar ingen roll om det är en liten sak som att man delade en läsk med en god kompis, eller att man köpte en jättegod kebab på pizzerian - allt är värt att minnas.

Jag försöker så gott jag kan att fånga nuet.
För framtiden.